söndag 11 februari 2018

I en skog av sumak


Dan Schoultze anländer en dag, vilken som helst, till en Stockholmsskola med dåligt rykte och tusen elever inskrivna. Det är krig i Vietnam och vid huvudingången har någon klottrat »Allt nu!« Romanens jag, Kenneth Jansson, blir vän med den märklige Dan och hans syster, som bor tillsammans i ett stort hus som gränsar till en skog av träd som Kenneth aldrig sett förut. Sumak, med blad som ser ut som marijuana. Som visar sig växa i skuggan av sumakens blad. Några vuxna syns inte till. Inne i skogen finns en hydda, och när det blir sommarlov ligger de där alla tre, insvepta i grönska och rök. En idyll, men den är bräcklig, omvärlden ska göra sig plågsamt påmind. Det krig som pågår i en annan världsdel drabbar alla, direkt eller indirekt. Ungdomarna i den lilla sumakskogen måste ta ställning, begå ett val som får ödesdigra konsekvenser.

Ok, ovanstående är inte riktigt korrekt citerat. Jag var bara tvungen att fixa till texten en smula. Den borde fixas till mer. Inte fan begår man väl ett val?!

Som bekant beskriver jag aldrig böckerna jag läser med egna ord, utan kopierar helt enkelt baksidestexten eller förlagets eller försäljarens beskrivning av boken. Inte heller recenserar jag böckerna jag läser. Det gör andra så mycket bättre. Dessutom har jag egentligen aldrig tyckt om recensioner och textanalys. Jag nöjer mig i princip med att konstatera 'tyckte om' eller 'tyckte inte om'. Eller till och med 'tyckte mycket om'. I enstaka fall 'fantastisk!'. Och många gånger drar min text iväg mot sådant som boken fått mig att tänka på, inte helt sällan smått irrelevanta saker jag hakat upp mig på. Eller helt enkelt hur det kom sig att jag valde att läsa den.

När det gäller I en skog av sumak så har jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte. Den var väldigt trivsam att lyssna på. Inte för att den var myspysig, alls inte, utan för... Ja, jag vet inte. Kanske för att Östergren helt enkelt kan hantverket, att han verkligen kan berätta en historia.

I det här fallet har jag lyckats haka upp mig på omslaget. Jag ser inte vad det föreställer. Vad är det där röda? Och inte är det väl sumakblad? Inte sumak som är härdig i Sverige i alla fall.

Och inte sjutton ser sumakblad ut som hampa! För inte säger man väl marijuanablad? Jo, det gör man kanske. Men för mig är växten en sak och drogen en annan. Det som ibland växer upp under fågelbordet är helt enkelt hampa, inte marijuana, ity det har ingenting med droger att göra. Ett frö har grott och en liten hampplanta har växt upp.

Där jag växte upp, utanför Stockholm, hade vi en rönnsumak i trädgården. Den var underbar. Jag önskar att jag kunde ha en här, men jag har för mig att den bara är härdig upp till zon III och jag bor i zon V. Kanske blir det möjligt framöver, när syrenhäck, granhäck, träd och buskage har vuxit till sig och hägnat in lite mer så att jag får ett bättre mikroklimat.

Jag hade, anmärkningsvärt nog, inte läst något av Östergren när jag för något år sedan tog mig an Gentlemen. Herregud, varför läste jag den inte då, i min ungdom, när den kom ut? Jag hade verkligen älskat den, det är jag säker på. Jodå, jag tyckte att den var helt underbar nu som tant också. Jag bestämde mig efter Gentlemen för att läsa mer av Östergren och det har jag alltså gjort nu. Dessutom är den en av böckerna i min egen, ännu inte outade, läsutmaning.

Hur sammanfattar jag det här nu då? Jag vet inte. Ni får ta det som det är, helt enkelt.


Inga kommentarer: